Det var, som Rikard Bengtsson inledde, tredje gången gillt för Sverige som ordförande i EU:s ministerråd. Men det fanns skillnader jämfört med tidigare svenska ordförandeskap. För det första befann sig det ordförandeskapet 2023 i en ny utrikespolitisk kontext med anledning av Rysslands invasion av Ukraina. En central uppgift för ordförandeskapet var således att upprätthålla enighet bland medlemsstaterna när det gällde stöd för Ukraina och sanktioner mot Ryssland.
För det andra hade Lissabonfördraget från 2011 medfört flera förändringar för ordförandeskapets funktion. Som exempel tog Rikard upp skapandet av en permanent ordförandepost för Europeiska rådet, vilket innebar att den svenska statsministern inte hade en lika framträdande roll under ordförandeskapet. Dessutom valde Sverige denna gång att göra ordförandeskapet “Brysselbaserat”, vilket innebar att fokus och resurser lades på Sveriges ständiga representation i Bryssel. Möten avverkades huvudsakligen i Bryssel och Luxemburg.
Svensk inrikespolitik - Borgfred eller konflikt?
Magnus Blomgrens kapitel handlade om Sveriges inrikespolitik, och oppositionens roll i den svenska EU-politiken under ordförandeskapet.
Tidigare forskning har pekat på att regering och opposition ofta försöker upprätthålla någon form av inrikespolitik borgfred under ordförandeskapet och så verkade även i viss mån ske denna gång. Vid några få tillfällen syntes kritik i media från Sverigedemokraterna mot regeringens migrationspolitik, men när frågorna sedan diskuterades i EU-nämnden hade Sverigedemokraterna inga invändningar.
Överlag menade Magnus att konflikterna kring substantiella politiska frågor var relativt små, men att oppositionen ibland hördes när det gällde procedurfrågor. Som exempel lyfte han fram att Socialdemokraterna klagade på att de hade fått information i ett alltför sent skede.
En balansgång inom EU:s miljö- och klimatpolitik
Robin Rönneke Belfrage hade tillsammans med Anna Michalski skrivit ett kaplitel om de djupgående motsättningarna som präglade EU:s miljö- och klimatpolitik under det svenska ordförandeskapet. Bland annat behövde regeringen balansera mellan att å ena sidan verka för att nå överenskommelser i förhandlingarna om lagförslagen inom den Gröna given och Fit-for-55, och å andra sidan värna svenska näringslivsintressen.
Sammantaget menade Rönneke Belfrage att Sverige fick en viss procedurell kritik riktad mot sig i rollen som ordförande. Samtidigt menade han att det var ett högst effektivt ordförandeskap som innefattade en svår balansgång mellan Sveriges roll som föregångsland på miljö- och klimatområdet och vikten av att värna svenska näringslivsintressen, där de sistnämnda påverkade regeringens politik i högre grad än miljörörelsen.
Ordförandeskapets relation med Europaparlamentet
Markus Johansson tog i sitt kapitel, skrivet tillsammans med Elsa Hedling, ett horisontellt grepp om ordförandeskapet genom att titta närmare på arbetet med att representera rådet gentemot EU:s andra institutioner.
En sådan central uppgift är att representera rådet i de så kallade triologförhandlingarna med Europaparlamentet och kommissionen. I detta sammanhang har ordförandeskapet två olika roller: dels att vara en neutral medlare som arbetar för att säkra en majoritet bakom en överenskommelse inom rådet, dels att föra rådets talan i förhandlingarna med Europaparlamentet och kommissionen.
I dessa roller försökte Sverige inte främja sina egna nationella intressen. Markus drog slutsatsen att detta hade bedömts som alltför riskabelt i relation till de andra medlemsstaterna.
Ordförandeskapets funktion och framtid
En fråga som sedan diskuterades av alla författarna var konsekvenserna av Sveriges beslut att förlägga det mesta av arbetet i Bryssel snarare än i Stockholm. Att ordförandeskapet blev “Brysselbaserat” innebar till exempel att möjligheten att visa upp EU för den svenska allmänheten begränsades. Dessutom tog Markus upp att de flesta möten som ändå ägde rum i Sverige hölls i en hangar på Arlanda, vilket ytterligare minskade synligheten.
En annan fråga handlade om tjänstemännens roll i processen. Rikard pekade på att ordförandeskapet lade stort fokus på administration och samordning, vilket innebar att mycket av arbetet skedde på tjänstemannanivå för att driva processen framåt. Magnus flikade in att detta riskerade att EU-politiken lät betydligt mer teknokratisk än den är.
På frågan om ordförandeskapets framtid uttryckte ingen av forskarna att modellen skulle slopas. Främsta skälet var att ordförandeskapet är kunskapshöjande för tjänstemännen inom medlemsstaternas statsförvaltningar. Däremot pågår det en diskussion om man ska genomföra vissa förändringar av modellen. I detta sammanhang nämnde Markus att ordförandeskapsländerna samarbetar i en trio, men ett förslag som har diskuterats är att utöka trioprogrammet till att inkludera fyra medlemsländer.
Slutligen fick forskarna frågan om avsaknaden av EU-debatt under ordförandeskapet. Magnus betonade att problemet är betydligt större än så. Det är dessvärre ett konstant tillstånd där politiker tenderar att särskilja mellan nationell politik och EU-politik, istället för att se att båda är tätt sammanlänkade och inte går att skilja från varandra.
Läs Rikard Bengtssons inlägg Lärdomar av det svenska ordförandeskapet på CFE:s forskarblogg Europakommentaren.
Läs mer om boken För Europa i en ny tid: Sveriges ordförandeskap i EU 2023 på förlagets webbplats.